Hudik i mitt hjärta

Efter att jag bestämt mig för att inte fortsätta på Sollentuna trafikskola, utan försöka åka bort och ta en intensivkurs, blev givetvis frågan – vart? Det måste vara någonstans där jag känner någon jag kan bo hos och de måste ha en riktigt bra bilskola som lyfter mig snarare än bryter ned mig.

Efter litet funderande och Googlande fastnade jag för Hudiksvall, där jag har en fantastisk väninna. Jag hittade dessutom två trafikskolor som såg riktigt vettiga ut och mejlade båda om mina planer. Den som svarade snabbast var Magnus på City Trafikskola. Efter att ha fått priser och tidsramar från honom, ringde jag väninnan som följt min förtvivlade körkortskamp på Facebook och bara var stora famnen när jag bad om hjälp.

Således klev jag, ganska så spänd och fylld av prestationsångest, av tåget i Hudik den 3 november. Det blev en kort fika med Lena innan jag begav mig till trafikskolan. Magnus visade sig vara betydligt yngre än vad han lät på telefonen och precis den pedagog jag behövde. Han började med att köra mig till en lämplig ficka och gick igenom hur man ställer in stol och speglar. Sedan rullade vi igång. Jag var rätt stressad till en början, men när han stillsamt påpekade att jag inte behövde gasa för hans skull och till och med berömde mig för mina spegelrutiner, kände jag hur jag långsamt började luta mig tillbaka mot nackstödet och hur händerna mjuknade på ratten. Under drygt två veckor plöjde vi igenom hela utbildningskortet från Str. Vet du vilket jag menar? Det har 16 rubriker, indelade i undermoment a), b), c) och så vidare. Jag fick ett när jag gjorde handledarutbildningen och försökte hålla mig till det, men det var först med Magnus som jag förstod vad varje moment innebär.  Han var klar och tydlig med var jag gjorde för fel och samtidigt generös med beröm när jag gjorde rätt.  Med honom gick jag ifrån att uthärda körlektioner till att aktivt njuta av att köra bil.

Även detta kostade självklart både tid och pengar och jag hade en uppkörning bokad den 20 november. Magnus började antyda redan i början av vecka två att det skulle bli svårt att hinna igenom allt tills dess. Och jag hade gått från att bara vilja få körprovet godkänt så att jag kunde börja köra, till att faktiskt vilja lära mig ordentligt, nu när jag börjat inse att jag faktiskt inte var ett hopplöst fall.

Att skjuta upp uppkörningen till den 2 december var ett svårt beslut. Jag fick göra Ljuset i mitt liv besviken med att jag skulle bli borta från honom ännu längre tid. Jag fick göra min chef besviken för att jag skulle bli borta från jobbet ännu längre och även min kollega, som fick dra lasset ensam ett tag till. Men med facit i hand var det rätt beslut för de sista tillfällena, när vi plöjt igenom allt och hade tid för repetition och sätta ihop alla moment, var då jag äntligen blev bilförare.

Jag klarade teorin den 20/12 och risk 2:an dagen innan. Jag och ett gäng 18-åringar bestående av fyra grabbar och två tjejer åkte till halkbanan på Gävleborgs trafikcenter och levde rövare. Jag var väldigt nervös men fick fason på deras Volkswagen Golf också. Roligast var när läraren bromsade i 70 km/h och fick en stoppsträcka på 25 m. Han sa till oss tre som satt i bilen att vi skulle få kortare sträckor och undrade om vi visste varför- ”För att vi är yngre” kläckte jag ur mig och fick ett ilsket svar att det minsann inte hade med det att göra. Ridå. (För dig som inte listat ut det, skulle vi vara två i bilen, vilket gör den lättare.)

Dagen före uppkörningen var jag duktigt nervös och andra lektionen gick inte alls bra. Det kändes jättejobbigt att börja uppkörningsdagen med det i bagaget. Magnus utökade då sin redan långa arbetsdag med en tredje lektion för mig. Så fantastiskt engagerad!

Mellan lektionerna besökte jag Hudikbadet, som blev utloppet för min prestationsångest. För 32 kr per gång får man tillgång till bubbelpool, simbassäng och bastu, plus kaffe om man kommer dit tidigt på morgonen. Billig lyx! Efter ett motions-/relaxpass var även nerverna i trim och dagens tredje lektion gick betydligt bättre. Dessutom sa Magnus att han trodde på mig, annars skulle jag inte vara där och köra upp dagen efter. Det var skönt att ta med sig in i drömlandet den natten.

Samma dag jag skulle köra upp, gjorde vi först en testuppkörning där jag kände att jag körde bättre än någonsin. Det enda felet jag gjorde var att inte hålla blicken tillräckligt rörlig, vilket försatte mig i två svåra situationer. Känslan när Magnus klev ur bilen och tog bort Övningskörningsskylten kommer jag nog aldrig att glömma. För första gången körde jag på eget ansvar. Han pratade sedan med två män som därefter kom till bilen, den ena visade sig vara inspektören som ville ha med sig en blivande inspektör i baksätet som skulle se och lära. De ville veta om det var ok och med en vilopuls på närmare 180 resonerade jag som så att kunde jag ha maken och hans exfru i baksätet, kunde jag väl ha en tyst åskådare. Vi rullade iväg och jag skötte mig riktigt väl. Det enda som inte gick helt klockrent var parkeringen och igen, att jag fick litet bråttom när jag såg skyltar väl sent. Men jag hann knappt dra i handbromsen förrän beskedet kom. Jag var godkänd. Han sa att jag höll ihop det och säkerligen körde bättre när jag var mindre nervös.

Euforin går inte att beskriva. Jag hade gått segrande ur två års kamp mot mina egna föreställningar. Jag kan inte heller sätta ord på den tacksamhet jag känner mot alla som stöttade mig igenom detta. Från maken till skepparen på båten vi seglade hem, makens exfru och hennes nye man, väninnan i Hudik och hennes sambo och inte minst Magnus på City Trafikskola. En av många insikter i detta projekt har varit att ensam inte är särskilt stark. Ensam är mest ensam, faktiskt. Jag är enormt glad och tacksam över dessa fantastiska människor och bär dem med mig i tankarna när jag nu rullar ut på vägarna.

I nästa inlägg kommer fler slutsatser 🙂